Levende Vand

www.levendevand.dk

Printvenlig side

De kristnas enhet

Vi ber varje dag flera gånger: ”Fader vår... tillkomme ditt rike.”
Vad är detta rike? Guds rike är det rike som är i Gud, det klimat som råder mellan de gudomliga Personerna, den atmosfär i vilken Fader, Son och Ande lever tillsammans. Guds rike är den heliga Treenighetens gudomliga miljö. Den tydligaste beskrivningen av denna miljö finner vi hos Johannes: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”, säger Jesus till sin Fader (17:10). Guds rike är den fullkomliga enhet som råder i den heliga Treenigheten, en enhet så absolut att, trots att var och en av de tre Personerna är Gud, så finns det ändå bara en enda Gud.

Jesus ville att den enhet som finns i Gud också skulle finnas hos hans lärjungar. ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

Under denna mässa för de kristnas enhet ber vi tillsammans med Jesus om enhet och öppnar oss för den helige Ande som just är enhetens Ande. ”Anden väcker”, säger Andra Vatikankonciliet, ”hos alla Kristi lärjungar längtan efter enhet och arbetar på att alla på ett av Kristus bestämt sätt måtte i frid förenas som en hjord under en herde” (Om kyrkan 15). Och påven Johannes Paulus II har vid olika tillfällen sagt att det mer än någonsin är nödvändigt att Kyrkan åter får andas med sina båda lungor, den österländska och den västerländska.

Den helige Ande verkar i alla kyrkosamfund. Ingen kyrka har monopol på honom. När vi vet att samme Ande verkar i alla kyrkor, bör vi aldrig sätta gränser för vårt hopp.
På vilket sätt verkar Anden och hur främjar han enheten?
Framför allt genom att göra oss medvetna om den enhet som redan finns. Vi har en naturlig benägenhet att stirra oss blinda på det som fattas, både hos oss själva och hos andra. Men vi kunde börja med att redan nu glädja oss över allt som binder oss samman.

Det är något stort att vi har samma dop. Det är genom dopet vi blir införlivade i Kristus och medlemmar i hans Kyrka. Att vi ömsesidigt erkänner varandras dop har en djup teologisk betydelse. Det bevisar att en fundamental gemenskap finns kvar mellan de olika kyrkorna, trots all splittring. Eftersom dopet meddelas ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” vittnar det om vår gemensamma tro på en treenig Gud, vår gemensamma kärlek till honom, vår gemensamma vilja att troget leva enligt evangeliet.

Men det finns inte bara en gemenskap i dopet. Vi läser också samma trosbekännelse. Hela vårt Credo har vi gemensamt. Denna gemenskap är en grund som är så fast, så stabil, att det borde vara möjligt att på den återuppbygga enheten.

Samtidigt väcker den helige Ande en skärpt medvetenhet om splittringens synd och skandal. Han påminner oss om Jesu ord ”må de alla vara ett”, och han ber själv denna bön i oss.
Anden för oss djupare in i sanningen, i hela sanningen, och så för han oss nödvändigtvis närmare varandra. Han, som är själva öppenheten i Gud, öppnar oss för varandra så att vi kan se varandra som vi verkligen är, och inte som vissa etiketter antyder att vi är. Han hjälper oss att komma loss ur vår självtillräcklighet så att vi kan upptäcka allt som är sant och riktigt hos andra.

Det är den helige Ande som manar oss att inte envisas med att se flisan i andras öga, utan i stället lägga märke till bjälken i det egna ögat (Matt 7:3). Han manar oss ständigt till omvändelse. Detta sägs också av Konciliet. ”I det ekumeniska arbetet bör katolikerna förvisso ha omsorg om de andra kristna bröderna, be för dem, samtala med dem om Kyrkan och ta första steget. Dock är deras främsta plikt att ärligt och uppmärksamt tänka igenom i vilka avseenden den katolska kyrkan själv måste förnyas och vilka åtgärder som bör vidtagas för att hennes liv skall avlägga ett sannare och klarare vittnesbörd om den lära och de normer hon fått av Kristus genom apostlarna” (Om ekumeniken 4).

Den fullkomliga enheten är inte för denna världen. Den är en eskatologisk verklighet och hör himlen till. Här på jorden kommer det alltid att finnas ett visst mått av splittring. Men detta får inte hindra oss från att sträva efter större enhet.
Låt oss först klargöra vilken enhet vi inte skall eftersträva. Det finns nämligen två avarter av enhet som endast naiva människor kan tro på.

Den första avarten är myten om en kollektiv konversion. Den myten var nog så allmän bland katoliker före Andra Vatikankonciliet. Man föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till katolska kyrkan, men utan att denna på något sätt behövde ändra sig. Dessa icke-katolska kyrkor skulle alltså överta inte bara den katolska läran, utan också alla katolska seder, det katolska klosterväsendet, den katolska fromhetstypen, och så vidare.

Den andra avarten är raka motsatsen. Enligt denna uppfattning om enheten får alla kristna kyrkor förbli som de är nu. Kyrkorna betraktas som olika grenar på samma träd som alla är lika värdefulla. I verkligheten är vi redan nu ett - säger man då - för den yttre organisationen berör inte kristenhetens sanna väsen. Det enda som fortfarande fattas är att vi alla har ett gemensamt nattvardsbord och på så sätt ger uttryck för att vi i grunden redan är ett.
Denna syn på enheten möter man i olika former, framför allt hos protestanter, men på sista tiden också hos en del katoliker. Den är en karikatyr av enheten, lika mycket som den första.
Hur kan vi då föreställa oss en framtida enhet?
Vi kan tänka oss en gemenskap av systerkyrkor. Begreppet ”systerkyrkor” är inte nytt. Det går tillbaka till fornkyrkan och används av Andra Vatikankonciliet för att beteckna olika lokala kyrkors inbördes förhållande. Påven Paulus VI talade om systerkyrkor när han i ett budskap till patriark Athenagoras beskrev förhållandet mellan katolska och ortodoxa kyrkan.

Ett uttryck som ofta används av teologerna i vår tid är ”enhet i försonad olikhet”. ”Försonad olikhet” betyder att det mellan systerkyrkor, som nått fram till en fundamental enhet, fortfarande kan finnas betydande men inte oförenliga olikheter.

Vi tror gärna att enhet och olikhet är varandras motsatser. I själva verket är enheten just grunden och villkoret för olikheten. Vi ser det i våra mänskliga relationer. En ytlig, självisk kärlek respekterar inte den älskades rätt att vara en egen person, att vara olik. Den ytliga kärleken säger ”jag, jag” och tvingar den andre att bli en del av det egna jaget. Djup, äkta kärlek däremot accepterar och respekterar den andre och låter honom vara den han är. Han är han och jag är jag. I en djup kärlek säger man ”du, du”. Där finns ingen sammanblandning. Det är alltså inte förvånande att en stor enhet möjliggör en stor olikhet.

Man kan mycket väl tänka sig att katolska kyrkan skulle leva i fullständig enhet med en annan kyrka som har gifta präster, en annan liturgi, en annan form av mariafromhet. Men villkoret är att man kunnat erkänna varandras prästämbete. Utan prästämbete ingen eukaristi, och utan eukaristi ingen enhet (jfr 1 Kor 10:17).

Till enheten i tron hör också att man erkänner biskopen av Rom som innehavaren av ett enhetens ämbete som bär ansvar för hela kyrkan.
Men detta utesluter inte en hög grad av självständighet hos de olika systerkyrkorna. Andra Vatikankonciliet rekommenderar enträget en stor respekt för varje kyrkas egenart.

Kyrkan är kallad att bli en ikon av den heliga Treenigheten. Och i Treenigheten finns, mitt i en absolut enhet, en stor olikhet. Fadern, Sonen och Anden är distinkta Personer, helt olika varandra, men de är inte åtskilda. Så kan varje kyrka ha sin egenart, och samtidigt vara helt förenad med alla andra.

Låt oss göra Jesu bön om enhet till vår egen. Låt oss inte tro att enheten bland oss kristna är en utopi, att det är orealistiskt att be om enhet. Det är otänkbart att Fadern inte skulle bönhöra en sådan bön när hans enfödde Son själv har bett: ”Fader, jag ber att de alla skall bli ett.”
Om vi blir ett kommer Guds rike att vara lite mer synligt på denna jord. Då kommer det att bli lättare för världen att tro på att vi alla är Kristi lärjungar.

S:t Davidsgården, Rättvik, 17 nov 2007.